Freelance Journalist & Researcher

Reportage

Jiddischtalare kommer ut ur garderoben

Den vita tavlan i konferensrummet på Långholmen är fullklottrad. Det är Jiddischsällskapets kick-off helg och på tavlan har alla fått uttrycka vad jiddisch betyder för dem och vad de vill uppnå med verksamheten.

Där står ord som “återknyta till egna rötter”, “hyllning till den generation som gick förlorad i Förintelsen”, “fortsätta språkkedjan”, “humor och värme”, och “visa att vi existerar som minoritet”.

– Jag har alltid tyckt jättemycket om jiddisch, säger Ben Auerbach som också är skådespelare i jiddischteatern i Stockholm. Han växte upp i en jiddischtalande familj på 1950-talet.

Då var det inte självklart för alla judar att känna starkt för språket. Auerbach gick i judisk skola och trots att hälften av alla klasskamrater kom från jiddischtalande familjer var jiddisch ett språk som föräldrar talade när de inte ville att barnen skulle förstå. Eller ett språk som barnen skämdes för.

– Det var få som talade andra språk än svenska på femtiotalet, och som barn ville man inte vara avvikande, säger Paula Grossman som är upphovsmakare till ett omfattande utbildningsmaterial för barn på jiddisch och svenska.

– Om pappa och mamma och jag gick någonstans tillsammans och de pratade jiddisch så gick jag en bit ifrån dem.

 Även 26-årige Isak Gerson, som växte upp i ett polsktalande hem, möttes av negativa reaktioner när han i tjugoårsåldern plockade upp språket genom språkinlärningsapplikationer på mobilen. Han är skådespelare i jiddischteatern och styelsemedlem i Der Nayer Dor, en förening för yngre jiddischtalare i Sverige.

– Jiddisch sågs av många som ett bondspråk, något som obildade judar sysslade med medan bildade judar talade polska. Det var också kopplat till en identitet som judar förföljts för och som man ville ta avstånd ifrån.

För Gerson var jiddisch nyckeln till en kulturell identitet.

– Jag upplevde snabbt att jiddisch gav mig det jag letade efter. Själva språket, orden, hur det är uppbyggt och varifrån det kommer kopplar mig både till tidigare generationer och till det lokala jiddischssamhälle som finns i Stockholm och i världen.

För Ben Auerbach, Paula Grossman och Isak Gerson var erkännandet av jiddisch som nationellt minoritetsspråk år 2000 viktigt eftersom det möjliggjorde en vitalisering av språket som märks i Sverige i dag.

Men redan på nittiotalet började ett intresse växa i Sverige för att återerövra jiddisch bland barnen till den äldre generation jiddischtalare som överlevt Förintelsen. Under flera år hade eldsjälen Eva Mannelid drivit Jiddischsällskapet och nu bad hon en yngre generation att hjälpa till att bevara sina föräldrars språk och kultur och år 2000 ordnades det första jiddischseminariet.

– Det var som att komma ut ur garderoben. Vi som inte hade öppnat våra munnar sedan vi var små på jiddisch fick nu prata och lyssna på föreläsningar om poesi och litteratur på jiddisch. Det var omvälvande, säger Paula Grossman.

”Jiddisch gav mig det jag letade efter. Språket kopplar mig både till tidigare generationer och till det lokala jiddisch- samhälle som finns i Stockholm och i världen.” Så säger Isak Gerson, 26, som är skådespelare i jiddisch- teatern och styrelsemedlem i Der Nayer Dor för unga jiddischtalande i Sverige.

Före andra världskriget och Förintelsen fanns det 12 miljoner jiddischtalare över hela världen och i början på 1900-talet pågick en enorm kulturproduktion på jiddisch i Sovjetunionen, Polen och USA. Jiddisch har talats i Sverige sedan 1600-talet och av Sveriges cirka 25 000 judar behärskar omkring 4 000 språket i dag. Nu finns åter en stor jiddischverksamhet.

I helgen arrangerar Judisk Kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm ett fullspäckat program om jiddischkultur på Kungliga Musikhögskolan med rubriken “Oyf yidish klingt es beser” – Det låter bättre på jiddisch – med jiddischkännare från USA, Israel och Sverige.

Bland föreläsarna finns Eddy Portnoy från New York som i sin bok “Bad Rabbi” presenterar underhållande, obehagliga och fascinerande pressklipp från jiddischvärlden i början på 1900-talet.

– Vår målgrupp är en publik som inte nödvändigtvis känner till jiddisch men som vill lära sig mer om dess kulturskatt och vi planerar att anordna ett liknande program årligen, säger Lizzie Oved Scheja, chef för Judisk Kultur i Sverige.

År 2007 utsåg regeringen Lund universitet som lärosäte för jiddisch.

– Sverige är helt unikt i Skandinaven med att erbjuda ett universitetsprogram i jiddisch, säger Jan Schwarz, som är universitetslektor på Lunds universitet. Fyra kurser ges per termin för omkring 35 studenter. Majoriteten av studenterna är inte judar.

På Rönnells antikvariat i Stockholm är det fullsatt när jiddischpoeten Anna Margolins (1897–1952) diktsamling “Detta är natten” lanseras i översättning av Beila Engelhardt Titelman. Förläggaren Jonas Ellerström är lyrisk och säger att Margolins dikter mäter sig med Edith Södergrans. Båda poeterna skrev på ett minoritetsspråk, Södergran på svenska i Sankt Petersburg; Margolin på jiddisch i New York.

Beila Engelhardt Titelman, som skriver en avhandling om kvinnliga jiddischpoeter vid Åbo Akademi, säger att hennes intresse växte när hon började studera syskonen Singer som alla var författare.

Engelhardt Titelman förstod att det måste ha funnits många kvinnor som skrev poesi på jiddisch i början på 1900-talet. Men trots sin litteraturvetenskapliga ingång kände hon inte till namnet på en enda kvinnlig poet. Från en jiddischexpert fick hon höra att “det inte fanns några bra kvinnliga poeter som skriver på jiddisch”.

– Så sa alla litteraturkritiker också på den tiden. Anna Margolin är en sensuell och suggestiv poet, mångbottnad, feministisk och sökande, säger Beila Engelhardt Titelman.

På Rönnells läser Beila Engelhardt Titelman dikten “Dos shtoltse lid” (Den stolta dikten) och berättar att den tonsatts av den svensk-danska världsmusikduon Ida & Louise. Hon ber spontant Ida Gillner, som i huvudsak är saxofonist, att sätta sig vid pianot och spela den.

– Jag var helt skakig. Jag har inte spelat piano inför publik på 15 år men det kändes fint, det var som om Anna Margolins ande kom och tog över min kropp och satte mig där, säger Gillner.

– Beila gav kunskap och en fördjupning av dikterna och poeternas liv och ett sammanhang till den tid de verkade i, medan vi hade den konstnärliga ingången, tillägger Louise Vase, sångerska och pianist i duon.

“Shtoltse lider” turnerar runt i Sverige och Danmark och nästa år planeras en utgivning av sångerna.

– Det har blivit nästan som ett kall att genom musiken sprida dikterna och kunskapen om de här kvinnliga poeterna för de har ett så fascinerande liv, säger Ida Gillner som nu lär sig jiddisch hos språkkännaren Staffan Böös i Göteborg.

– Vi har en mission att bilda både omvärlden och oss själva, och om vi lyckas blir det ett erkännande för alla jiddischpoeter, inte bara de kvinnliga, eftersom de flesta förblivit okända utanför jiddischsamhället, säger Beila Engelhardt Titelman.

Det är av denna anledning hon valt att transkribera dikterna så att fler ska kunna ta till sig språket.

På Ellerströms förlag är man nöjda. Intresset har varit stort och böckerna sålde slut under releasefesten. Utgivningen är förlagets första jiddischbok och fast man är ense om att dikterna håller världsklass skulle förlaget inte satsat på utgivningen utan minoritetsspråksbidrag.

Detsamma gäller för jiddischförlaget Olniansky Tekst Farlag i Skåne. De har publicerat fyra jiddischtitlar sedan 2016 och firade nyligen tusen sålda böcker. I huvudsak går leveranserna till bibliotek i Sverige och till privatpersoner i New York.

– För vår del är det helt centralt att vi har en minoritetsspråksstatus i Sverige som gör att det finns riktade bidrag, säger Niklas Olniansky.

Föräldrar som har uppfostrat sina barn på jiddisch har hört av sig och berättat att de har väntat på att något sånt här ska hända.

Olniansky hoppas, om regeringen antar det lagförslag om säkrandet av minoritetsspråkens rättigheter som skickats på remiss i vår, att mer stöd tillkommer. Sverige har vid flera tillfällen kritiserats för att inte uppfylla Europarådets minoritetskonventioner och Olniansky menar att de fem minoritetsspråken inte gynnas av att behandlas som en enhet.

UR lanserade exempelvis ett projekt för några år sedan som gick ut på att alla minoritetsspråk skulle översätta ett kapitel ur Astrid Lindgrens bok “Emil i Lönneberga”. Problemet var bara att just det kapitlet handlade om hur Emil firade julafton och åt fläsk och korv.

– Det går att översätta “Emil i Lönneberga” till finska och meänkieli utan att det blir kulturellt konstigt men på jiddisch blir det jätteknepigt. Det blir så när man inte ser den kulturella aspekten av språket.

”Oyf yidish klingt es beser” – Det låter bättre på jiddisch

Sedan år 2000 är jiddisch ett av Sveriges fem minoritetsspråk.

Jiddisch är ett icke-territoriellt språk och har talats av judar sedan 900-talet i Europa. Språket är ett blandspråk och består i huvudsak av tyska, slaviska, hebreiska och arameiska komponenter.

Före andra världskriget talade 12 miljoner människor jiddisch.

Jiddisch skrivs från höger till vänster med hebreiska bokstäver.

I helgen anordnas “Oyf yidish klingt es beser” – Det låter bättre på jiddisch – två dagar med konsert och föreläsningar om jiddischkultur på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm arrangerat av Judisk Kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm.

Den 17:e mars sätts Nikolaj Gogols pjäs “Der Inspektor” upp på jiddisch på Kamraternas scen i Stockholm, i bearbetning och regi av Judith Hollander.

Sveriges Radio sänder “Jiddisch far alle” och “Di farkishefte pishke”- sagor på jiddisch med radioproducent Thomas Lunderquist.

På UR Play kan man se program om och på jiddisch, såsom Spökhistorier, Allti kartong och Pinos dagbok.

Sarah Schulman är frilansskribent bosatt i New York.

sondag@svd.se

SvD Kultur söndag 4 mars 2018 | 19

Länk till digital version: ”Jiddisch kopplar mig till tidigare generationer”
https://www.svd.se/jiddisch-kopplar-mig-till-tidigare-generationer

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *